1000 glada


 

MEST LÄST JUST NU
1. Cissi Elwin tog sig tillbaka från utmattningsdepressionen

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2. Bipolära kändisar som har berättat öppet om sin manodepressivitet

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3. Bodil Malmsten om depression och antidepressiva mediciner

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

4. Kändisar med ADHD – kända personer som berättat öppet

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

5. Filip Hammar om sin bipolära sjukdom i Filip och Fredriks podcast

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

6. Anders Timell om depressionen och antidepressiv medicin

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

7. Kändisar med depression

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

8. Solsidanstjärnan Magnus Krepper om sin djupa depression

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

9. Kändisar med panikångest

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

10. Nationella hjälplinjen – anonym kostnadsfri psykologisk hjälp

 



Ångestloppet 2013 – datum och plats för ångestloppets 5-årsjubileum!  - 209 meter och världens kortaste stadslopp

Bodil Malmsten om depression och antidepressiva mediciner  - Venlafaxin hjälper henne att må bra

Se Miki Agerbergs och Marie Åsbergs föreläsning på ABF  - Länk till klippet i artikeln

Hanna Fahl om sin depression och ångest i Arkiv samtal  - Mår bättre idag

Krönika: Det som finns på insidan syns inte på utsidan!  - Varför döljer vi hur vi mår egentligen?

Donera pengar till forskningsprojekt om depression  - 170 000 kronor behövs

Cissi Elwin tog sig tillbaka från utmattningsdepressionen  - Nu jobbar hon igen

Krönika: Ge aldrig upp!  - Läs hennes krönika här!

Emma Igelström engagerar sig mot psykisk ohälsa genom BRIS  - Nu tar hon fajten för unga

Brad Pitts depression sänder kraftfullt budskap  - Om depressionen och missbruket

Rebecca Anserud talade om bipolär sjukdom i TV4 Nyhetsmorgon  - Efter flera år hittade hon rätt medicin

Hjärnkoll visar på ytterligare förbättrade attityder till psykiskt sjuka  - För andra året i rad förbättras samhällets attityder

Presidentkandidaten Newt Gingrich berättar om sin bipolära mor  - Kan hjälpa Newt Gingrich bli president

Krönika: Våga se din depression i vitögat  - 

Rebecca Anserud skrev bok om sin bipolära sjukdom  - Föreläser om sjukdomen med

KRÖNIKA: Att våga älska det man hatar  - Krönika av Yelis Milsten

Dela |

Intervju med Miki Agerberg inför nyutgåvan av

Miki Agerberg vet mer om depressioner än de allra flesta. Han är författaren och vetenskapsjournalisten som själv drabbades av depression och skrev boken "Ut ur mörkret". Jag träffade Miki Agerberg inför releasen av den nya uppdaterade versionen av boken och talade i en lång intervju om vad som har hänt sedan den första boken och vad han tror om framtiden.

Miki Agerberg. Foto: Kristoffer Riddersporre.


1998 kom första upplagan av boken "Ut ur mörkret " som Miki Agerberg skrev efter att han själv drabbats av en depression. Under vägen tillbaka från sin depression upptäckte att det visserligen fanns mycket kunskap och effektiv hjälp men att informationen inte verkade nå ut. Han såg det som sin uppgift att skriva en ny bok om depressioner.
      De senaste åren har boken inte funnits att köpa eftersom hela upplagan var slutsåld, men eftersom ämnet ständigt är aktuellt och kunskapen om depressioner fortfarande inte når ut till alla var det kanske bara en tidsfråga innan den skulle komma ut igen.

Hur kommer det sig att det tog så lång tid innan du kom med en ny upplaga?

– Det är väl snarare roligt att det kommit en andra upplaga till slut. Böcker är idag i ganska stor utsträckning är engångsprodukter. Det är först när jag blev kontaktad av min förläggare på mitt nya förlag Studentlitteratur som jag kom på tanken. De kontaktade mig och frågade om man inte kan tänka dig att ge ut ”Ut ur mörkret” igen. När vi sedan fick loss rättigheterna diskuterade vi om man verkligen kan ge ut den här boken igen när den är så pass gammal, och vad behöver man i så fall göra åt den. Första tanken var ju att gå in och uppdatera varje kapitel, men jag tyckte inte att det funkade eftersom den liksom är skriven i en viss tid, det är människor som är med och talar på ett sätt som man gjorde då. Så vi kom fram till den här lösningen, att skriva ett långt inledningskapitel och gå igenom vad som har hänt.

Du skriver i boken att depressioner är relativt billigt att behandla, hur kommer det sig att man inte avsätter mer resurser tror du?

– Jag tror att det är det som drabbar alla former av psykiska sjukdomar. Även om det ju blivit lite mer rumsrent på senare år, så är det ju ändå något som har med psyket att göra, och psykiska sjukdomar är ju traditionellt sådant som man inte satsar så mycket på. Det ses ju liksom som lite sämre, lite skumt, nästan som att det är egenförvållat, ”jag förstår att det är en sjukdom, men du kunde ju ändå anstränga dig lite mer”. Det är ju samma sak med beroendesjukdomar, det vill man ju inte heller se som sjukdomar utan det är ju liksom ”skärp dig och sluta dricka”. Jag har gjort ett reportage i senaste numret av Läkartidningen som handlar om slutenvårdspsykiatri och hur man i olika landsting planerar för framtiden inom slutenvårdspsykiatrin där jag tar upp några positiva exempel som Karlstad till exempel, som precis har byggt ett nytt psykiatrihus inne på sjukhusområdet som är jättefint. Alla har enkelrum och utsikt över Klarälven, det är lugn miljö och samtidigt nära till kroppssjukhuset. Å andra sidan har man till exempel Stockholm där man just nu planerar att flytta iväg psykiatripatienterna från de stora akutsjukhusen ut till någon slags närsjukhus som man inte vet hur de kommer vara utrustade. Stockholm är ju typiskt därför att psykiatrin ofta kommer i sista hand, anledningen till det som händer i Stockholm är att man ska bygga nya Karolinska. Det ska bara vara till för kroppssjukdomar, det ska inte vara något för psykiatrin alls. Det är dessutom färre platser på det än på nuvarande Karolinska vilket innebär att det blir en massa kroppssjuka patienter över, och då tar du de här platserna på Sankt Göran och Huddinge, vilket i sin tur gör att det blir psykiatripatienter över som du får flytta ytterligare någon annanstans. Det är på något sätt lite typiskt för värderingen av det här.

Det är ändå lite märkligt med tanke på att det är ett så stort problem, även beslutsfattare drabbas ju och har anhöriga som drabbas.

– Jo, men även om beslutsfattare har haft folk i sin närhet som drabbats så har det ju hemlighållits väldigt mycket, det är ju först på senare år som även kända personer börjat prata om det här. Det kommer på sikt att göra det lite lättare. Så det är väl en del, att man ser ner på psykiatrin och inte ger psykiatrin lika mycket resurser. Sen när det finns en behandling som hjälper rätt många i alla fall, antidepressiva mediciner, ja, då är inte det bra heller, för då kan man befara att folk tar för mycket mediciner och att det sker en ”pillerexplosion”. Det är ju också en annan attityd än man har till andra sjukdomar. När man till exempel börjar sälja blodtryckssänkande mediciner för folk som har högt blodtryck, som alltså inte ens är sjuka utan som bara riskerar att bli sjuka, så är det inte särskilt kontroversiellt. Men om du ger antidepressiv medicin till någon som är deprimerad så kan en del ändå tycka att det är kontroversiellt.

Du skriver i boken om D/ART-kampanjen i USA, I Sverige har vi fått en motsvarighet i regeringens kampanj Hjärnkoll, vad tycker du om den?

– Jag tycker att det är jättebra. Vad jag helst hade velat se är en sådan kampanj som D/ART. Som inriktas specifikt just på depressioner för jag tror att det hade varit nyttigt. Nu kanske det inte är lika viktigt som det var 1998, alltså att gå ut och lära folk att känna igen vanliga tecken på depression och vad man ska göra om man upptäcker att någon man känner är deprimerad. Jag kontaktade faktiskt Nationella Folkhälsokommitéen just när min bok hade kommit ut och sa att jag hade sett den här kampanjen i USA och att de borde ha något sådant i Sverige. De sa okej, skriv en rapport om det. Så jag skrev en rapport om det och rekommenderade en sådan kampanj. Jag skrev bland annat att man hade börjat med sådana här kampanjer i England, Irland och några ställen till. Men sedan hände ingenting, för det stämde inte med Svenska politiska traditioner, man ville inte ha den här typen av nationella kampanjer. Men nu har vi ju Hjärnkoll, så det har ju hänt någonting sedan dess för den betalar ju staten för. Den är ju lite annorlunda, för den handlar inte specifikt om depressioner utan den handlar ju mer om att minska fördomarna mot psykiskt sjuka och göra det genom att låta folk se vilka de är och träffa dem. Det är lite annorlunda, men det är väldigt bra det också.

En annan sak du skriver om i första boken är om hur psykologer och läkare hade kommit varandra lite närmre i synen på hur man ska behandla depressioner. Har den trenden hållit i sig?

– Jo, jag tror att den har blivit starkare sedan dess, och det beror ju mycket på att KBT har slagit igenom så mycket. Men observera att det, trots det här genomslaget vi talar om, fortfarande utbildas fler psykodynamiska psykologer än KBT-inriktade. Fast då (1998) fanns det nästan inte alls, nu är det ju ändå så att det börjar närma sig 50/50. Inom KBT är de inte lika fientliga till mediciner som psykodynamiker är, och det gör också att de läkarna som skriver ut mediciner är också med positiva till KBT. Det är någonting som de förstår sig på, där man har gjort kontrollerade studier och ser att det fungerar. På det sättet tror jag att de har fått lättare att samarbeta. Sen är det ju fortfarande brist på psykologer, speciellt inom KBT, det är ju rätt svårt i praktiken att jobba som man skulle vilja. Men de ideologiska hindren har blivit mindre.

Är det inte de lite konstigt att det utbildas så många psykodynamiska terapeuter trots att det inte finns några starka vetenskapliga belägg för att den fungerar? Skulle man kunna ha samma inställning till en kroppssjukdom?

– Nej, det har du nog rätt i. Det handlar väl mycket traditioner, att man har någon psykologutbildning i någon stad någonstans och alla lärarna där är psykodynamiker och jätteövertygade om det, då kan du inte bara säga att ”du ska utbilda inom det här istället”. Det tar lång tid. Men å andra sidan, de senaste studierna tyder på att psykodynamisk terapi också skulle kunna funka ibland. De har tidigare inte velat göra några kontrollerade studier, det har liksom stridit mot hela idén. De har velat ha det här förhållandet mellan behandlare och patient, med sekretess och så. Men en del av dem har ju insett nu att ska de kunna vara kvar på banan så måste ju de också göra kontrollerade studier vilket de också har gjort. På korttidsterapier alltså. Psykoanalys kan man göra av andra skäl men det är ju inget man botar sjukdomar med precis. Men psykodynamisk korttidsterapi som är inriktad mot just depressioner har man gjort några studier på, jag har inte sett dem själv men jag har hört att det finns de som säger att det kan funka, ungefär lika bra som KBT. Det är möjligt att man kommer att se mera sådant också.



Genspåret finns kvar


Vad tycker du om att KBT har slagit igenom sedan senaste upplagan av boken?

– Det är bra tycker jag. De har ju visat att det funkar, det är en princip som verkar vettigt. Från början när jag hörde talas om KBT tyckte jag att det verkade lite fyrkantigt. Hur kan man bara genom att tänka lite annorlunda och göra några övningar komma över en depression? Jag tyckte det verkade lite osannolikt. Men sen visade det sig att det funkade och jag fick faktiskt möjlighet att göra en telefonintervju med Aaron Beck, 2005 tror jag att det var. Han skulle komma till en stor kongress för KBT i Göteborg. Han och Dalai Lama skulle komma dit (skratt), och de skulle då diskutera och sitta i panelen, det var rätt häftigt. Läkartidningen bad mig att göra en telefonintervju med honom inför det här. Så jag fick en halvtimme med honom, och man fattar när man pratar med honom att det här är ingen enkel ”quick fix”, han har verkligen tänkt till. Han var från början psykoanalytiker och försökte testa psykoanalytiska teorier om depressioner på sina patienter och upptäckte att det inte funkade. Då kände han sig tvungen att försöka komma fram till vad som funkar istället. Då kom han på det här med negativa tankemönster som han såg hos alla sina patienter. Att tankarna var någonting som verkade förstärka sig själv hela tiden och stärka depressionen, och sedan provade han ut det här långsamt. Det hela är väldigt genomtänkt.

Förutom Hjärnkoll, varför har attityderna blivit bättre de senaste åren?

– Det är svårt att veta faktiskt, det finns nog lite olika förklaringar. Jag tror att de antidepressiva medicinerna har bidragit till det, därför att SSRI och liknande som kom i mitten av nittiotalet har gjort det mycket vanligare att folk tar mediciner mot det här och faktiskt blir bra. Det är inte så dramatiskt, du behöver inte åka in på sjukhus, det är inte så mycket konstiga biverkningar och då blir det ju någonting som blir lite mer vardagligt. Dessutom är mediasamhället mer tillåtande idag, man är mer öppen om personliga saker. Det är ju på gott och ont, tycker jag, typ sådana här amerikanska shower som Oprah Winfrey och liknande, där folk berättar om hemskheter de varit med om… ja, jag vet inte. Men allt det har ändå något gott med sig eftersom det blir lite lättare att prata om sådana här saker.

Det känns som att det är angeläget att det blir så också, det här har ju varit ett stort problem hur länge som helst?

– Jo, alltså depressioner har ju alltid varit lika vanliga. Jag tror inte alls på det skulle öka som man hör ibland, det verkar vara detsamma ungefär hela tiden. Det är ju ganska många, fem procent ungefär av befolkningen som just nu är deprimerade, det är väldigt mycket.

Kanske har depressioner tidigare misstagits för något annat, som alkoholism till exempel?

– Jo, alltså man undrar ju mycket över de här siffrorna som säger att det är mycket vanligare att kvinnor är deprimerade och vanligare att män är alkoholister, och det kan ju delvis ha att göra med det du säger.

Det håller väl också på att förändras? Äldre män är kanske överlag mer benägna att ta till flaskan medan den yngre generationen kanske i större utsträckning söker hjälp?

– Både tillgängligheten till information och tillgängligheten till behandling har ökat i och med SSRI som vanliga husläkare kan hantera, då blir det ju lättare. Du kan bara säga till din husläkare att nu är jag rädd att jag håller på att bli deprimerad och då kan han, beroende på om han är bra eller dålig i för sig men normalt sett ska han kunna ställa lite frågor till dig och ställa en diagnos och skriva ut medicin. Förr var det var liksom, ja, det var väl att stanna hemma och hoppas att det går över.

Men det var väl ändå en del som hamnade på mentalsjukhus även för depressioner?

– Absolut, särskilt innan de antidepressiva kom, de första kom ju på femtiotalet och, ja, innan dem fanns det ju ingenting. Då är det klart att de som hade djupa svåra depressioner hamnade ju där. När det var som mest var det över 35 000 personer som satt inne på mentalsjukhus. Det här var på sextiotalet, det var ju då det vände, det var i mitten på sextiotalet man började stänga mentalsjukhusen. Innan det hade man ju byggt ut hela tiden under hela nittonhundratalet.

Perspektivet mellan böckerna är ungefär tio år. Vad tror du kommer att hända under kommande tio år, vad är det hetaste forskningsspåret?

– Det är jättesvårt, i förra boken skrev jag om genforskningen och var väldigt optimistiskt. Det berodde ju inte bara på de här intervjuerna jag gjorde med depressionsforskare, jag skrev ju om genforskning inom andra områden också då. Jag jobbade för Ny Teknik då och alla trodde då att man skulle snabbt kunna kartlägga och hitta några gener bakom varje folksjukdom och att man sedan skulle kunna göra något åt det. Man har ju faktiskt hittat en massa gener och det är fantastisk forskning men alltihop är mycket mer komplicerat än man trodde och det tar mycket längre tid innan det kan leda till något. Därför är det ju jättesvårt att kunna säga något om framtiden.

Men finns det något motsvarande det som var ”genspråret” då?

– Genspåret finns kvar och dessutom det här med hjärnbildsforskning och att man nu ser var någonstans i hjärnan det händer saker, man har sett till exempel att hippocampus krymper, det är jättespännande forskning allt det där. Det går fort framåt men det är bara det att det inte går så fort som man kanske skulle kunna önska, allting blir hela tiden bara mer invecklat än vad man trott. Det svåra tycker jag är att det har hänt så lite på behandlingssidan, att det har gjorts jättemycket försök med nya mediciner och ingenting har egentligen visat sig vara något bättre än de gamla medicinerna som redan finns och de har ganska stora brister. Det är rätt många som inte svarar på dem, man får pröva nya mediciner flera gånger, en del räcker det inte för ändå. Man skulle ju önska att det fanns något som funkade snabbare, att man inte behövde vänta en månad för att se om det funkar. Där kan man nog visserligen hitta ett ganska snabbt svar, att man kan se ganska direkt ifall en viss medicin funkar. Att man inte behöver vänta tills man svarar på det, det tror jag verkar rätt enkelt.

Är det i så med hjälp av de här hjärnkamerorna som du skriver i första boken?

– Ja, det är ett spår. Men jag tror att man kan göra det på andra sätt som är billigare, jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra. Men det är ju inte sensationellt. Sen tycker jag att det är intressant med exempelvis terapi på internet.

Finns det något huvudspår kring signalsubstansernas del i depressionssjukdomar?

– Nja, egentligen inte. Det är väl det här att hjärnan utsätts för stress av olika slag, vilket påverkar hippocampus som krymper. Andra saker händer också, men någonstans där är man väl. Att serotoninhypotesen är en förenkling har man ju egentligen vetat ganska länge. Det står ju lite om det redan i första upplagan av boken faktiskt.

Depression yttrar sig på ganska olika sätt för olika människor, tror du att det på sikt kommer att finnas en mer nyanserad bild av depressionsbegreppet?

– Marie Åsberg säger någonting om det här i boken, i det nya kapitlet. Hon tror att man ska se djup depression som ett slutstadium, men att man kan komma dit på väldigt olika vägar och att man då borde lära sig att behandla de här olika vägarna innan man kommer dit. Jag tycker att det är väldigt bra sagt, jag tror egentligen att är så med alla stora folksjukdomar att de fungerar på det här sättet. De är egentligen ett antal olika sjukdomar men att de ser ut på ungefär samma sätt. Alltså behöver de olika behandling. Om man ser på alkoholism till exempel så finns många olika grupper, men till exempel typ 2-alkoholister, som är unga män som är stökiga redan som tonåringar och ofta har kanske ADHD eller så. Sedan blir de jättestökiga i tjugoårsåldern, börjar dricka mycket och knarka ibland, ganska våldsamma. Det är en sådan där klassiskt typ som man vet är ganska mycket ärftlig och ärvs på pappans sida. Sedan finns de här andra mer vardagliga alkoholisterna som dricker lite för mycket och sedan så småningom, upp mot fyrtio- eller femtioårsåldern, börjar dricka mer och mer. De är ganska stillsamma inte bråkiga alls, men även de är alkoholister. Den senare typen ärvs på helt annat sätt, båda kallas för alkoholister, behöver helt olika behandling. Med depressioner är det säkert samma sak.

Om du fick sammanfatta ditt viktigaste och mest positiva budskap till depressionssjuka som läser detta i några meningar, hur skulle du uttrycka dig då?

– Det är att det finns behandlingar som hjälper och att det har kommit till så mycket nytt under den här tiden sedan jag skrev den förra upplagan. Och dessutom att det har blivit mer tillgängligt, alltså även de saker som fanns var ju svåra att få tag på, nu är de lättare att få tag på, det kan ofta räcka att du går till din husläkare så kan du via honom eller henne få hjälp.

Boken finns att köpa här.

Foto: Kristoffer Riddersporre.




Bok om depression - kp hr

Relaterade artiklar:
Magnus Muhréns svåra depression blev bättre av GAIS egna metod - Åt antidepressiv medicin för att klara vardagen
Hur många svenskar har gått i terapi? - Stor Sifo-undersökning
Lästips för personer med depressionsproblem - Rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering



Frelsning om depression och ngest

 

Populära podcasten tar upp ångest - Nya avsnittet handlar om ångestsjukdomar

Stjärnan berättade på konsert i London - Uppmanade fansen att inte skämmas

 

Mediaprofilen ryter ifrån - Har själv sökt hjälp

 

Petter, Cissi Wallin och Michael Phelps - Alla har de haft problem med ADHD

 

Fick ECT första gången som femtonåring - Berättar i podcasten Psykpodden om hans upplevelser

 

Lista med rekommenderade böcker - Mejla in dina förslag!

Bloggaren och journalisten Tove Lundin vill hjälpa andra - Tips, listor och historier om inspirerande psykon

Statistik visar hur många dygnsdoser som säljs - Mer än en halv miljon dygnsdoser - varje dag

Psykologer, läkare och andra inom psykiatrin samarbetar - Mer resurser och långsiktighet är målen

Gick av stapeln på Södermalm i Stockholm - Solsken, musik och god stämning!


GILLA OSS PÅ FACEBOOK

Bok om depression - kp hr

ENKÄTEN

UR ARKIVET

TIDIGARE ARTIKLAR

UR ARKIVET

Statistik om depressioner och panikångest - "Var tredje person har haft en panikattack det senaste året"

TWITTER

UR ARKIVET

Filip Hammar talar om sin panikångest och depression i Café - "Jag är helt enkelt lite för depressivt lagd"

UR ARKIVET

UR ARKIVET

UR ARKIVET

OS-medaljör tog sig tillbaka efter självmordsförsök  - "Jag sliter fortfarande med depressioner, men har mer kontroll över det nu"


Copyright © 1000glada.se 2009-2017